SMC svalde skinnknutten och ut kom en motorcyklist…
Hur var det nu – var vi så farliga, som vi såg ut och framför allt lät.
Det nya med skinnknutten var att han både syntes och hördes vida omkring.
Det var liksom hela vitsen med arrangemanget, om man säjer så.
Skinnknutten sökte alltid upp platser centralt i staden där det gick bra
att samlas och hålla uppvisningar i ett rebelliskt och tufft yttre. Dit
drogs raskt även tjejerna som genom att hänga på sej en skinnpaj blev
spättor. Jeansen skulle sitta så tajt på benen att dom fick sys ihop
nertill efter att ha dragits på! Värre var det inte – ett uppkäftigt yttre
som dolde en vanlig hygglig och ungdomsosäker människa. Annat var det ute
på vägarna, då skulle man upp till bevis. Där gällde det att sätta skräck
och respekt i dom stackars spättorna genom att köra så mycket det gick och
helst lite till. Särskilt effektfullt var det om man kunde åstadkomma
världens gnistregn genom böjarna när fotpinnarna släpade mot backen. Helst
skulle hela vägbanan behövas, ända ut till gränsen där vildmarken tog vid.
Farten var fri och utnyttjades efter vad dom engelska knarrarna förmådde.
Vilket aldrig var nog. Jag menar, vem är nöjd med 170 när mätaren är
graderad till 240. Vi gjorde vad vi kunde för att komma närmare den
hägrande siffran genom att rensa upp i ljuddämparna, vilket fick till
följd att det i alla fall lät fortare…
Framme vid fiket i nästa stad skulle det struttas runt lite för att se
vems ego som vuxit mest sen sist, alltmedan spättorna skulle verka oberörda
och nojsa med sitt.
Särskilt roligt var det om man lyckats reta snuten efter vägen och fått
stå och käfta en stund. Man behövde ju en motståndare som kunde bekräfta
att man kört för fort och vårdslöst samtidigt som man bullrat alldeles för
mycket. Fortkörningen som sådan gick aldrig att bevisa och böterna för
buller var bara att ta - som en trofé för knuttesjälen.
Stoff till mycket snack gav det ständigt upphov till, men jag har alltid
undrat om tjejerna egentligen tyckte att vi var barnsliga och löjliga.
Frågade emellertid aldrig…
Det var så det var. Vi var aldrig några busar som gav oss på allmänheten
för att slåss eller stjäla, utan vi var nöjda med att bara verka vara
sådana. Men allra nöjdast var vi med att njuta av fartens farliga tjusning
- samt av spättornas överseende famntag.
Sedan, i början av 60-talet, gick det utför och snacket om att bilda en
riksorganisation som skulle organisera hela verksamheten tog fart. Jag
anade oråd redan då. Varför organisera något som fungerade utmärkt ändå.
Skulle vi bli städade och fångas upp i mer samhällstilvända former – men
herregud, det var ju just det hela knutteverksamheten gick ut på – att
vara samhällsfrånvända, egotrippade och fria att möta utmaningarna i 170,
kanske 180. Hålla kontakten med andra kunde vi ändå genom att helt enklet
åka dit, i full fart, och snacka och umgås. Kanske planera en större träff
efterhand. Telefonen var faktiskt uppfunnen redan då, så det var inte så
svårt att göra upp om vad som behövdes. Jurkka höll ordning och hade alla
viktiga namnen antecknade. Ungefär i det läget kulminerade hela
skinnknutteriet för att efterhand ganska snabbt klinga av i sitt gamla
skick. SMC hade tillkommit 1963 och det var nya tider på gång. Tider när
allt skulle organiseras och inlemmas i ordnade former med stadgar och
möten på riksnivå, gubevars. Allt för att jönsa efter hur samhället i
övrigt såg ut. Uppsalaakademiker hade tagit över med en blivande
rättsprofessor inom klanen. Myndigheter, trafikverk och poliser skulle strykas medhårs
- precis rakt motsatt dom gamla skinnknuttarnas inställning. Och SMC i
vardande fattade aldrig någonsin vad det hela egentligen handlade om. Men
så har inte heller SMC sina rötter i det gamla skinnknutteriet utan snarare
i lite "finare" kretsar.
På så vis kom den riktiga skinnknutten att dö ut i början på 60-talet, men
hans renommé lever kvar och många är de som fortfarande vill åtnjuta lite
av hans forna glans i sina smått patetiska manövrer. Man åker omkring och
försöker likna något som man aldrig kan bli - en sann skinnknutte.
Men förhoppningsvis har dom i alla fall roligt i sin aningslöshet. En sak
är dock gemensam – både den gamla knutten och den nya kan med visst fog
kallas Motorcyklist. Där finns alltså länken som förenar, vilket är vackert så.
2011-05-20
Göran Håkansson
