Han har sin motorcykel och bara den.
Den riktiga skinnknutten har definitivt ingen bil. Om så ändå är, blir han på sin höjd bara en motorcyklist, lite då och då.
Han mekar allt på sin kära hoj själv och låter det gärna synas via oljefläckar på klädsel och händer. Klädseln i övrigt är en rikt vadderad skinnpaj, jeans och/eller skinnbyxor, en snusnäsduk om halsen, grova kängor/stövlar och handskar av varierande utförande. Dessutom, som en eftergift åt det nödvändiga, en störtkruka till huvudet.
Hans gång när han lämnar motorcykeln är lite struttig för att markera sin märkvärdighet.
Hans eventuella cigarett i mungipan har ingen som helst betydelse, eftersom han ändå förväntas köra ihjäl sig i god tid innan lungcancern hunnit ta sig an honom.
Han fikar mycket – skinnknutten. Av flera skäl, dock inte alltid för att det smakar gott, utan för att det alltid värmer gott efter långa och frusna etapper mellan fikaställena.
Ett annat minst lika viktigt skäl är att det är då han får tillfälle att lyfta sitt ego, medan han berättande, för alla andra lyssnande knuttar och spättor, får bre ut sig om sina senaste bravader under åkturen dit.
I bästa fall kan det bli så framgångsrikt att en spätta byter den enes bönpall mot hans…
Han mår gott – knutten, när åtskilliga bakelser bytt plats från kakmontern till hans mage, och rester njutningsfullt kan slickas av från mustaschen alltmedan värmen fördelar ut sig under skinnpajen. Någon spättas förstulna blick kan därvid också vara behjälplig.
Skinnknuttens passion, utöver själva motorcykeln, är att köra den med minsta möjliga marginaler till vad naturkrafterna kan tillåta. Det är då han njuter sin belöning; när han ser att hela vägbanan går åt vid utgången av böjarna och grässtrån och blommor niger i ren hänförelse över framfarten. Då ler han i sin exalterade livsfas. Om inte, så gick det inte, och herr Cancer kan stå där med sin långa näsa.

HåG 25/7 2008