Det var faktiskt en solig majdag och livet liksom hägrade mot nya spännande horisonter.
Paret hade skaffat motorcykel – en svart med blåa inslag, och kubiken räknades till 500 cc. Hon var lite erfaren och visste hur hojar kunde handhavas, medan han var novis, men riktig karl och skulle sitta fram och bestämma. Så blev det också i början…
Komna på den trevliga vägen utåt Hedensö började det emellertid lite överraskande att svänga duktigt åt olika håll och plötsligen svängde det vänster så hårt att vägen inte räckte till, och att köra dikesledes var ett tappert men utsiktslöst försök att rädda situationen. Det slutade med att tjejen nu låg främst, i dikesslänten, och han en bra bit innan tillsammans med en rykande och obrukbar Motorcykel.
När jag kom närmare och fick se den livlösa tjejen for en snabb tanke förbi – livlös…
Men när jag kom närmare och böjde mej ner och fram över det stillna ansiktet, sa hon - vad bra att du kom… som om jag kunde komma, lite hur som helst….
Ambulansen kom och forslade bort dom olycksaliga medan knarren fick ligga där den låg, så länge.
Lite senare kunde jag få besked om att han var så tämligen oskadd medan hon ådragit sej kraftiga kotkompressioner i rygg och nacke. Inte alls livshotande men långtråkigt, oförutsett och onödigt…   Det hela kunde ju ha tagit en helt annan vändning,  men Fru Fortuna ville hellre ett långt familjeliv med ett flertal avkomma…
Och jag tror aldrig att dom åkte nåt mera på den hojen.  Kanske gick det inte…