Ingemar var en granne som bodde näst intill oss på sin fars gård.
Första gången jag la märke till honom kom han åkandes på en gul lättviktare
och då är vi tidsmässigt mitt under brinnande världskrig, och jag var väl
fem sex år. När detta omsider tog slut kom han farandes på en stor AJS
och detta var mycket imponerande på en liten parvel. När han stannat
och man fick känna värmen stråla ut från den heta stånkande och
storskakande motorn, och där en massa andra detaljer av obegripligt
slag, hoppade och skrammlade, så kunde man ana en sorts
oemotståndlig kraft och lust i ekipaget.

Kalle, min lekkamrats bästa morbror, som åkte H-D, den andra hade en Indian.
Men det var Kalle med sin Harley-Davidson, som stannade och frågade vart jag
var på väg, när jag som liten kille på 8-9 år hade rymt hemifrån min dumma
mamma. Det hade redan mörknat ute när jag traskade landsvägen fram och såg
hur lamporna tändes i stugorna efter hand, och jag hade väl lagt en god mil
mellan henne och mej och var alltjämt fast besluten om att inte vända åter.
Kalle lirkade nog fram hur det stod till, medan Motorcykeln stor och mäktig stod
och brummade. Det slutade med att jag inte kunde motstå erbjudandet om att få
åka med. Det blev min första Motorcykelresa och det var överväldigande och stort
- och skulle inte bli den sista.