MC minnen 17

Av gammalt folk hade man fått lärt sig hur inkörning av en ny motor skulle gå till, och eftersom man ville att hojen skulle bli så bra som möjligt så gjorde man som man blivit tillsagd. Alltså att med försiktig gas låta hojen löpa genom växlarna upp till måttlig fart och utan ansträngning, för att därefter plötsligt slå av gasen helt en stund och låta den retardera med några tiotal kilometer i timmen. Sedan började man om igen, kanske även med lite större fartminskningar ibland så att man fick börja om på lägre växel då och då. Man skulle också stanna ibland så att motorn fick kallna, och så där skulle man sedan hålla på i 160 mil innan det var klart att känna på lite vad knarren egentligen dög till. Ganska så tuff match för en ung hetsporre, och den utövads bäst i ensamhet under mörka kvällar och nätter. Den teoretiska förklaringen till att det var så det skulle gå till var att när man plötsligt slår av gasen helt så uppstår det ett så kraftigt vakuum i förbränningsrummet att extra olja sugs upp från kolvens undersida och vevhuset för att sedan smörja och kyla cylinderlopp och kolvringarna mycket mer än eljest. Fan trot.

Till slut var ändå inkörningen avklarad enligt konstens alla regler och det började bli dags att känna på vad grejorna egentligen gick för. Bästa vägen för sådan övning var den raka och breda betongvägen mot Kumla. Alltså, full fart på alla växlar och noga koll på varvräknaren, så att växlingen hände vid precis rätt moment, och hojen fick klart för sej vad varva ut betydde. Och föralldel det raskade väl iväg mot 180, men man ville ju mer, så jag kröp ihop så mycket det gick och då ökade farten till 185 med snudd på 190. Rätt hyfsat ändå, sen klack det till i skallen och jag kom på en bild som jag sett i en motortidning. Det var en kille som skulle slå nytt fartrekord med en Vincent Black Shadow och blott iförd hjälm, badbyxor och lågskor lade sig raklång på dynan över bakskärmen med benen stickande rätt ut akteröver. På så vis kom han upp i 252 km/tim med en "standardhoj" redan 1948. Sådan dristighet måste efterliknas tänkte jag och makade mig tillrätta i en liknande position med benen utsträckta så rakt och långt bakåt det gick
- men utan badbyxor, eftersom jag redan var något anständigare ekiperad för fartorgier. Det gjorde susen och nu fick jag Trajan att nosa på 200 strecket, och blev ganska nöjd med det, trots att det var ett stycke kvar till 252. Men om också alla bilister som blev omkörda av dåren, som alldeles höll på att ramla av motorcykeln också blev det framgick aldrig.

När man ändå är i farten är det väl lika bra att ta nästa dårfärd i samma svep, så att säga. Triumpmaskinerna var försedda med en liten vackert kromad skruv under gashandtaget, som man kunde skruva till, och därmed låsa gasen i ett förutbestämt läge. Enkel form av farthållare skulle man kunna säga. Jodå, en skön sensommarkväll när vi var på väg hemåt efter en fikarorgie i Kumla blev man anfäktad av hin håle igen. Farten låg väl på en 120 då jag låste skruven till gasen och sedan lyfte över ena benet så att båda kom på samma sida, och därefter var det bara att släppa styret och bli sittandes på tvären med armarna i kors på hojen, och låta den löpa. Så fint balanserade som dåtidens hojar var fortlöpte sådan färd utan problem - och känslan var häftig. Problemen uppstod säkert bara i alla dom bilar som man mötte och passerade på detta spektakulära vis från den stadiga kursen på vägens mittlinje. Tur att det inte fanns några mobiltelefoner uppfunna redan då, att rekvirera snutar med svag förståelse för livets kryddor med.

	Antti och Esther BSA sidspis
Antti Kontala var en riktig rackare på att hantera en motorcykel, vilket inte minst Ester i sidovagnen fick erfara. Vid ett annat tillfälle när vi tagit oss in på Speedwaybanan i Adolfsberg åkte han ifrån oss alla genom att han kom på att köra utefter planksargen med BMW:n, där den satt som gjuten utan att sladda.