Tisdag
Återtågets dag
Så var det dags för återtågets dag, som börjar med att konstatera att det regnat hela natten och skvätter lite fortfarande. Morgontoalett i havet. Borsta tänderna i havsvattnet var inte så dumt, utan så där lagom salt och gôtt. Packa ihop med tältet blött, och allting rått och fuktigt är så lagom lustigt, men ett måste om man vill vidare i tillvaron. Efter hand som jag avlägsnade mej från yttersta Lofoten så blev vädret bättre och bättre, för att så småningom övergå i en hel del sol. Nu visade sig dom gröna fjällen i hela sin vackra skepnad, ända från topp till tå - och det var ju märkligt…
Satt och filosoferade medan fjäll och hav passerade revy – efter hand blir man trots allt lite mätt även på det storslagna och överdrivet vackra.
Varför imponeras man så av de stora fjällen och bergen? Är det för att man uppfattar dem som så kolossalt stora enskildheter, och sedan gör en liten omedveten jämförelse med sig själv, som bara är fjuttedelen så stor - och hälften så hård.! Det stora och tunga är makt att underkasta och förlita sig till. Kanske är det bara så att det känns tryggt att ha dom i sin närhet. Eller är det tvärt om så, att dom känns hotfullt påträngande med all sin mäktighet.
- Nu vet jag, det är ju det att dom sätter ordentlig fart på livsandarna – man kan bara inte vara likgiltig när dom kommer i ens väg. Man lever helt enkelt mera – bara.
Slutsats: Sådant är vackert, varav livssandarna dansar.
| Det börjar bli dags att lämna Norge, men först ska Narvik inspekteras., varvid jag kan konstatera att även denna stad är tämligen ful. Är alla norska städer fula, kan undras. Jag har då inte sett någon som är vacker. Det som är fint med Norge är fjällen fjordarna och havet. Samt någon enstaka norska, och sist men inte minst de goda bakverken, som är åtkomliga lite var stans efter vägarna. Det är annat än kak och bakkulturens fiende nummer 1 – Delicato, som härjat Sverige så svårt. Avrundar så mitt besök i Norge med en Stor fin gräddtårtbit – man fick skära till själv! Regnet har hunnit i kapp igen, så Narvik lämnas i en hast, med regnställ på. Passerar snart gränsen till Sverige, och efter ett rejält gasande har jag nu lyckats komma ifrån regnet. |
| Hittar rastplatsen vid Tornehamn, som John Hutt rekommenderat, och den är nog fin, men inte helt i min smak. Alldeles tätt inpå husvagnsfolkets parkering, som den är. Så jag chansar på att hitta en bättre någonstans utefter Torne träsks stränder. Mil efter mil avverkas och det ser dystert ut, bara en stenöken överallt. Men med mycket tur, och kanske något lite näsa för naturens möjligheter, hittar jag snett bakåt, en toppenfin plats att tälta på, helt nere vid träsket (sjön). Det var bara att styra ner BMW:n över slänten, som själva vägen vilar på, och sedan runda några stenar för att komma tillrätta. Stopp och belägg. En stor delegation myggor väntade och tog emot med stora huggsexan. För egen del trängtade jag mera efter min egen medhavda middag – Eternaflingor med blåbärssylt och mjölk. Upp med det blöta tältet, och sedan inta middagen inomhus, utan objudna gäster med så perversa böjelser som att börja suga på en. Somnar därefter strax med de rogivande Torneträskvågornas kluckande, tonande in i öronen. Sista tanken för dagen är om inte myggan är Sveriges vanligaste fågel. Någon inte så reslysten där hemma skulle nog invända och påstå att en mygga inte är en fågel. Vad då fågel – den flyger ju så att det sjunger om den, hackar villt med sin näbb så att blodvite uppstår. Dessutom finns den överallt och alldeles särskilt här vid Torne träsk. Öhö – gonatt. |
