Det är en bra fråga som man brukar säga när man behöver fundera närmare på saken. Och det är ett sådant försök som här ska göras med alla reservationer för minnesfel och förluster. Alla texter är ju en reducering av verkligheten, och så även denna, som alltså ska ses i ljuset av att det som varit inte kan återskapas annat än i form av en sorts fiktion.

Vi får börja med att tänka oss tillbaka till 70-talet, som var ett årtionde som såg motorcyklismen födas på nytt efter 60-talets kräftgång. Redan 1972 började ett gäng att ta form som skulle komma att hålla ihop med många trevliga motorcykelturer tillsammans i gott och väl tio åt framåt. Alltså över tillblivelsen av TTMC. Detta är viktigt, för det var just ur detta gängs sammanhållning och syn på hur motorcykelåkning bäst bedrivs gemensamt, som TTMC föddes. Det var inte ett stabilt gäng i meningen att det var likadant hela tiden, utan det kom till nya förmågor och andra försvann till andra sysslor. Men hela tiden fanns en sorts anda och lust till att verkligen åka motorcykel. Kors och tvärs och ofta.

Några hängde med hela tiden och kom att så småningom bilda stommen i TTMC. Jag tänker då på namn som Björn "Björsa" Gurestad, Benny Karlsson, Mats Nilsson, Rune Christensen och tjejerna Annica Åkerström och Ellen Koponen och så småningom även Håkan Fransson. Andra som var med tidigt och bidrog med sina personligheter och sin säkra känsla för lusten i hojåkningen, men inte hängde med ända fram var, Tommy Wädel och Kristina Nilsson samt Kenta och Ann-Christin med flera.

Många av oss var medlemmar i Eskilstuna Motorcykelklubb, EMCK, men även om festerna ute i Lövsta-kåken var häftiga tillställningar, så kände vi oss inte riktigt tillfreds med andan i klubben. Verksamheten i EMCK handlade mest om just festerna och om att bada bastu och spela innebandy och sådant som inte var direkt kopplat till motorcykelaktiviteter. På klubbmöten var det alltid några som skulle dricka sej berusade och sitta och häva ur sig glåpord om ditt och datt, enkannerligen tjejerna. Det fanns ett särskilt gäng i gänget som kallade sig "dynggänget" och som alltid skulle utmärka sig lite extra. Det var väl sådant som blev något av klubbens särmärke. Visst åktes det en del hoj också mellan varven, men inte i så särskilt organiserade och kamratliga former. Det gällde att gasa så mycket och vilt det någonsin gick för att framstå som en riktig hejare till knutte, och därefter slå sej ner på Vita Hästen och skrodera vitt och brett om bedrifterna till långt in på småtimmarna.

Men vi var alltså ett fristående gäng vars bana korsades in och ut i EMCK på olika sätt. Under fikapauser och så på våra många åkturer kom vi ofta att prata om förhållandena i EMCK och särskilt Björsa och jag hade många gemensamma funderingar om vad som borde göras. Detta mynnade efter hand ut i tankar om att klubben, för att få lite mera MC-stuk på verksamheten, borde ordna till en träff med rally. Björsa var en man med visioner och idéer och efter en hel del gemensam bearbetning på olika möten ute i kåken kunde EMCK äntligen bestämma sig för att arrangera sin första Sméträff med Rally till augusti 1978. Av bara farten så kom på Björsas initiativ en klubbtidning också till stånd under hösten 77, och den antogs med mitt namnförslag - O´Hojen.

Men, men, det visade sig att många i EMCK inte var vuxna uppgiften att arrangera var sig Rally eller Träff på ett bra sätt. Många hade för sej att det gällde att festa själva, vilket fick till konsekvens att somliga satt berusade på rallykontroller och för att inte tala om på själva träffplatsen vid kåken där en av höjdpunkterna bestod i att uppe från balkongen visa sitt bara arsle för dem som gitte att se på. Det är ju självklart att med sådan anda och inställning kan träffen inte bli någon större succé. Det fick också oss – Björsa och jag - att börja fundera lite intensivare på vad vi skulle hitta på. Av och till lekte vi med tanken på att dra igång en ny klubb. Men vi ville inte vara osolidariska gentemot EMCK så vi gjorde förnyade försök att få klubben in på lite bättre banor. En idé var att dela klubben i två avdelningar, där den ena skulle behålla mycket av sin tidigare karaktär av rejsputteri och dynggäng, medan den andra skulle kallas Touringsektionen. Det blev nu ingenting av med det, och lika bra var nog det, för det hade säkert skapat flera problem än det löst, med nytillkomna motsättningar mellan grupperingarna. Det återstod alltså två möjligheter; att ändra och bättra på inriktningen av EMCK eller att starta en ny klubb.

Vi började med det första alternativet och gjorde många tappra försök på klubbens möten. Parallellt med det funderade vi vidare på hur det egentligen skulle kunna gå till att få igång en helt ny klubb med hela sin inriktning på motorcykelåkning och gemenskap runt detta.