| Så vidtog den första långa
ökenvandringen och man såg sina kompisar forsa fram på den ena
finare hojen efter den andra, medan man själv fick hålla till godo med
trampcykel. Och för all del en kort period också med det gamla bilskrället
A-Ford, från 1929. Så var det den ovanligt fina sommaren 1955, (det regnade inte en droppe från midsommar till 1 september) som fick se den första attacken mot den fria farten genom att det från 1 juli blev hastighetsbegränsning i tätorter till endast 50 kilometer i timmen. Man anade nog redan då att det inte skulle räcka åt förbudsivrarna utan att än värre saker väntade. Trots detta aber så beslöt vi att åka till Kristianstad på motortävlingar. En sväng på så där 100 mil fram och åter. Vi stuvade in oss så många det gick i A-Forden och drog iväg. Men Curre han ville åka på sin nya fina Monark Blue Arrow 250 cc och det kan man ju förstå. Vi hade sällskap då och då utefter vägen och fikade ihop än här och än där. Under hemfärden hade det dock blivit sent och ganska kallt ute så framåt Huskvarna frös Curre så pass att han ville att jag skulle ta över hans fina Blue Arrow. Det hade jag naturligtvis inget emot och det blev en skön känsla att sitta mitt i natten och susa fram på den härligt spinnande tvåcylindriga tvåtaktaren. Efter ett tag tappade vi kontakten med varandra – antagligen för att det gick så mycket lättare att köra fort och fint med knarren. Efter Vadstena började emellertid motorn att hacka och vadå – jo soppatorsk. På med reserven och på så vis tog jag mig fram till Motala och ställde mig att invänta Curre och kompani i A-Forden. Men på något märkligt vis missade vi varandra och där stod jag mitt i natten utan vare sig pengar eller bensin. Det fanns för all del inga bensinmackar öppna heller, så det återstod bara att försöka fördriva natten på en iskall parkbänk någonstans i det ödsliga Motala. Så småningom vaknade även Motala till liv och klockan sju öppnade den första macken, som jag attackerade direkt med en hövlig förfrågan om det gick för sig att få köpa några liter soppa på kredit, efter att jag först berättat min lidandes historia. Men se det gick inte alls, trots att jag kunde tänka mig att lämna både körkort och armbandsuret i pant. Till slut fick jag i alla fall lov att ringa ett rikssamtal på telefon till Curre på jobbet – ett ställe där även jag borde ha varit vid det laget – och övertala honom om att be om ledigt för att se till att även jag kom dit - om än i rejält försenat skick. Han kom så småningom skramlande med min gamla Ford och vi hade en del att snacka om, både då och långt senare vid många tillfällen när gamla episoder skulle ventileras. Svårast var att så gott som dagligen se min gamla kompis Yngve Karlsson från Kvinnersta, som tidigare när vi åkte ihop, hade brukat en Svartqvarna på 118 cc med fin hemgjord limpa, men som nu vräkte sig med det allra yppersta i MC väg, som var en BSA Road Rocket på 650 cc. Det hände att han stannade till en stund, när jag var trampcyklandes på väg hem från jobbet, och förevisade den läckra hojen. Något finare i motorcykelväg har näppeligen åstadkommits efter den. Silvergrå med kromade tanksidor och givetvis även skärmar. Grova djärvt uppåtsvepta ljuddämpare som kunde åstadkomma den mest häpnadsväckande sång som på intet vis stod Jussi Björling efter i kraft och gyllene omfång. Något som han gärna demonstrerade genom att låta bössan varva ut för fulla spjäll när han drog iväg hemåt. Långt långt före mej. En sådan skulle jag bara ha själv malde det i huvudet.
|
