MC minnen 11

Hoppar vi sedan fram en månad till den 15 okt.1959 så kan man läsa under §2 "Städningen skulle delas upp på tjejerna, en vecka var, och när de har städvecka har de också försäljningen och disk". Ingen tyckte det var något konstigt med det. Vi killar hade ju fullt upp med att vara knuttar – alltså köra och meka med hojen samt att spela tuffa och ragga upp tjejer och sånt. Sådant krävde sin man, och därmed var man fullbokad.

På ett möte den 7 februari 1960 kom frågan upp om klubben skulle lägga sig i hur vi målade våra skinnjackor. Jag antar att det var någon som satt i halsen att några av tjejerna gick på stan med texter på ryggen som

"Glo om ni vill – det hör nyfikna till" och sedan Little Rock och medlemsnummer, bara för att vara lite lagom provokativa och ha kul. Nå, nu skulle klubben inte det för mötet tyckte att det var klubbmedlemmens egen sak.

Det hade också blivit på modet att spättorna skulle ha en sorts yvig rävrumpa fastsatt längs över störtkrukan. Var en sådan idé nu kommit ifrån – möjligen via dom rävrumpor som raggarna hade i radioantennerna på sina bilar.

Hur som helst, för mej och Hasse Lood, på sin Triumph Trophy, var det praktiskt när vi for stan runt och letade efter villiga tjejer. Dom syntes bra på långt håll med sina svarta skinnpajar och alltid att dom var beredda på en åktur för i innerfickan fanns jämt en sjal tillhands att skydda lilla huvudet med. Kul, ändamålsenligt och effektivt – inget tjafs om att gör upp i förväg och klä sig rätt med hjälm och sådant – utan upp på hojen bara och sedan iväg över stan och ut på lite spektakulära upptåg i farttjusningens tjänst.
På så vis raggade jag upp lilla Ing-Britt, som kom att hänga med ett helt år framöver, och Hasse fick Lill-Maggan på kroken - för en stund i alla fall.

Vi hade blivit så många i klubben att vi blivit trångbodda i lilla kåken och efter förhandlingar med greven kunde vi snart flytta in i den större mellankåken och börja renovera den efter våra behov. En bar snickrades till och väggar målades och bilder sattes upp, men med viss reservation. I protokollet från den 13 mars 1960 står de i §9 "Inga bilder får sättas upp på de nymålade väggarna; med undantag av MC märken; som endast får uppsättas av så sakkunniga personer som Låe och Håkan". I §3 från samma möte kan man också läsa att "Medlemsantalet ska skäras ner så mycket som möjligt. Ingen som inte varit med förut, tas in i klubben. Eventuella undantag kan göras, efter diskussion på sammanträde". På ett annat ställe står det att antalet medlemmar ska begränsas till 130.

Olga och författaren utanför Kåken vintern –59/60

LYCKLIGA TIDER

Det var nog rätt lyckliga tider ändå och vi hade täta kontakter med flera närliggande städer som Köping, Västerås, Karlstad och Eskilstuna. Särskilt Eskilstuna, med sin klubb Rocket Ranch, hade vi rika och intima förbindelser med. Vi ordnade till exempel tävlingar, och det var inga mesiga sådana av typ rally, utan det gällde att köra en bana på c:a tio mil med inlagda kontroller så snabbt som möjligt. Betänk att farten var fri - något som vi utnyttjade efter bästa förmåga med alldeles vådliga framfarter som följd – men även att det vid ett tillfälle resulterad i en andra plats för min del efter "Krikon", som dock ursäktas av att ha fördel av hemmaplan runt Eskilstuna Torshälla.
När vi skulle återgälda med en tävling i Örebrotrakten den 28 februari 1960 gick det dock riktigt illa. Var på väg norrut förbi Hovsta där ett större vägprojekt pågick och det fanns bara en vägbana att köra på och jag chansade och laddade bössan (BSA:n) för fullt, men ack en bil kom plötsligt till mötes och det fanns inte plats för oss båda och att bromsa var det inte tid till, och att bara krocka var heller inget lämpligt alternativ.

Så - vad gör man – jo jag styrde helt enkelt bössan upp på den ganska branta grusbanken som ledde kanske fem meter upp till nya körbanan och märkligt nog gick det vägen, trots att ingångsfarten låg på runt 160, och inte tappade jag mycket tempo heller. Det var bara att fortsätta på den nya fina vägen och i görligaste mån rätta till farten igen genom ett gruvligt tag om gasen. Men när jag så småningom kom till målet vid kåken alldeles ofördärvad så hände det – en isfläck gjorde att hjulen plötsligt bara försvann under hojen och där låg jag helt hjälplös och utskrattad av alla som såg på. Skadorna inskränktes dock till ett litet snett styre och en böjd fotpinne samt en något ärekränkt knutte. Styret och fotpinnen sparkades snart i ordning, medan nesan av själva vurpan utgjorde sin egen spark och lät sig inte repareras så lätt.

Festade gjorde vi givetvis (!) också, även om risken alltid fanns att någon förälder skulle komma ut och se vad deras minderåriga döttrar/spättor höll på med. Men bortsett från Ing-Britts farsa Axel var det ingen som vågade (?) sej ut. Och det besöket avlöpte till allas belåtenhet.
Ibland festade vi vid Rocket Ranch:s kåk, Slätten, och där grundlades väl det som något årtionde senare skulle fortsätta vid EMCK:s Lövstakåken, som låg bara någon kilometer sydost ut. Dansa gjordes det väl inte så mycket, något som dock kompenserades med livfullt drickande och vinglande i trädgården, och så spelades det grammofon.

Högberg, Ester och Yvonne festar i kåken
Högberg, Esther och Yvonne festar i Little Rock-kåken

Rocket Ranch 1960 - Olga och Jimsingen Egeryd från Örebro samt Rotas från Örebro och Eskilstuna