Kålis med sin AJS 500 comp utanför Järntorgsfiket (fast bilden är från 1962)
| Från hemmaplan vid Little
Rock dröjer sig minnet kvar av en villt festande Jurkka som inte kunde
låta bli att gå lös på inredning och fönsterrutor medan en av tjejerna,
som fått fatt i en hel sjuttifemma renat, ställde sig lite bredbent mitt
på golvet uppe på vinden och lät i det närmaste alltihop rinna rakt ner i
den späda flickkroppen. Tufft tyckte man, men tuffast blev nog
fortsättningen innan allt återgått till ordningen. För Jurkkas del bestod
den i att han smågnolande tomtade runt dagen efter och snickrade och
ställde allt i ordning som hade röjts till så rejält kvällen innan. Och
lilla tjejen kom omsider på benen även hon, men något snickrande var det
inte tal om för hennes del… |
Kålis med sin AJS 500 comp utanför Järntorgsfiket
(fast bilden är från 1962)
| Järntorget och Järntorgscafét hade ju varit
våran hemvisst en längre tid och platsen hade sett mycken investering i
snack och skitsnack, spirande kärlek och dugliga rivare och repor i gruset
på trottoaren när det skulle kommas och åkas. Men detta till trots beslöts
det på mötet den 13 mars 1960 under § 10 att "Vi skall börja på ett nytt
fik; National på Rudbecksgatan". Detta var väl inte så dumt beslut. Caféet
var stort och luftigt och det var bra parkeringsmöjligheter på gården
nedanför den stora trappan, som också utgjorde något av läktare för dom
som ville ha överblick över vad som hände när hojar och folk kom och åkte.
Det bästa var nog ändå cafétanten Kerstin, som var både vänlig, bestämd
och förstående. Vi tilläts husera ganska friskt mellan tuggorna av hennes
ypperliga landgånsmackor. Caféet kallades mest för "Träcaféet" eftersom
det var just en efterbliven träkåk med stor veranda mellan alla övriga
stenkåkar, och låg precis där varuhuset Träffpunkten ligger i dag. Redan
något in på 60-talet var dess saga all och Kerstin flyttade sin verksamhet
till Slottscaféet och vi följde givetvis med dit – men då hade nedgången
börjat och knutteverksamheten blev aldrig mera vad den var… |
|
|
Men innan vi kommit så långt skulle många eskapader kreeras och många platser besökas och utforskas. Vi for till Stockholm och Tallis, som vi hört talas om som ett gediget knutteställe, men landade mitt på dagen och då var det lite avslaget. Vi stötte dock på lite folk som kunde berätta närmare om hur häftigt det gick till om kvällarna när hojarna brände in genom den långa uppvisningsböjen fram till fiket. |
|
|
Som alltid när lite större knuttegäng skulle ut och färdas så uppstod nu som då diskussioner om hur det skulle åkas. Det gick för fort tyckte somliga och alltid dom som åkte sist eller längst bak. Därför bestämde vi, när vi samlats på Träfiket, att vi skulle hålla exakt 100 under den förestående färden till Norrköping en vacker vårdag 1960. Låe och jag tog täten och sedan gick det precis i hundra knyck hela vägen dit, vilket krävde gediget förararbete på sina ställen, då vägen var både rejält backig och krokig här och var. Väl framme i Norrköping vid Speedwaybanan så var det bara han och jag. Långt, långt senare kom resten av gänget med en villt frustande och fradgestänkande Kålis i spetsen – arg som en närkingsk geting. – Varför i helvete… - Men vi har ju hållit exakt hundra som vi kom överens om, försvarade vi oss med, och tyckte nog att vi var ena riktiga hejare på att köra motorcykel, och dom andra inte. Efter det bestämde jag mig för att åka sist i fortsättningen - och att alltid hänga med. Och aldrig att jag blev ifrånåkt heller. (Med ett enda litet undantag – hängde inte med Stefan, på hans hemmaplan, över Rytterneskogen en mörk höstkväll nån gång på sena åttitalet). |
|
Katten, Lirs, Kålis, Fimpen |
|
Ulla, Låe, Lirs, Musti och Katten i Finspång (en annan gång) |
-
nästa sida -
- översiktsidan -
- tillbaka till
MC-sidan -
