MC minnen 15

Ett helt annat äventyr, fast det dummaste som jag gett mej in på, var under en tur mot Norrköping. Bakpå hade jag Ing-Britt och framför åkte alla dom andra på lång rad över den långa rakan, som också låg framöver. Jag skymtade ett par tjejer en bit bort vid vägkanten – antagligen att dom sökte lift. Här ska skojas lite fick jag för mej då det hade blivit lite enanda över åkningen. Jag laddade därför för en gir in mot dom för att skrämmas och få lite fart på livsandarna, men antagligen också för att stila lite för tjejen på bönpallen. Det var bara det att jag missbedömde avståndet när jag skulle hämta hem giren igen. Blev tvungen till det eftersom den lilla vägfickan som dom stod på tog slut. Med en motorcykel är det ju så att ska man svänga åt höger så måste man först styra åt vänster, och det var det jag avsåg eftersom det var vänstertrafik. Men det blev bara för mycket och det sa pang när min vänsterfot slog till hennes ben och hon virvlade i backen vilket jag såg när jag vände mig om. Snabbt vände jag runt, med krokig fotpinne både fram och bak, och ont i foten på både mej och spättan bakpå, för att höra hur det var med tjejen som låg ikullkörd på backen. Kvidande sa hon att det var okej och med gemensamma besiktningar kunde vi konstatera att benet i alla fall inte var av. Att hon hade ont som sjutton var ju uppenbart och jag bad alldeles om ursäkt och sa att det var det dummaste jag någonsin gjort. En bedömning som står sig gott än i denna dag, möjligen med den lilla nyansförskjutningen att det var en av dom dummaste grejer man gjort. Hon fortsatte att påstå att det var okej och att hon klarade sig, och att vi kunde åka ikapp kompisarna som försvunnit i fjärran. Det var ju före backspeglarnas tid. Så jag linkade bort till BSA:n och sparkade i ordning fotpinnarna med den friska högerfoten under ivrigt beklagande av det inträffade för min kära Ing-Britt, som ju också hade ordentligt ont i sin fot. Gu va jag skämdes…
Men iväg igen efter förnyade ursäkter och vinkningar. Konstigt nog lyckades jag gasa ikapp kompisarna och återta platsen i kön. Lite senare på eftermiddagen när vi linkade omkring och såg Speedway i Norrköping stötte jag på den omkullkörda tjejen och hennes kompis igen och fick höra att det inte var så farligt utan bara ett stort blåmärke och lite ömt. Det måste ju för sjutton ha varit mycket ömt – men tjejen ville väl vara tuff – och var det också.

Av bilder att döma hade vi redan våren 1960 tillgång till den tredje och största kåken, som väl tidigare utgjort mangårdsbyggnad för gården, för det finns foton där min bössa står lutad mot väggen. Det jag däremot minns alltför väl är dom ljuva stunderna där, och även runt om i nejden med Ing-Britt, till tonerna av Elvislåten – "It´s now or never". Sådant som bara kommer till en
en gång… För att dessvärre sluta med just "never".

Sommaren rullade på med åkturer både hit och dit. En minnesvärd sådan var när jag hade bråttom att komma till Ing-Britt, som låg och väntade på havsstranden vid sin pappas sommarstuga utanför Falkenberg. Det var då jag konstaterade att det gick att köra till Göteborg på under tre timmar från Örebro – en sträcka på trettio mil - och långt innan motorvägar ens var påtänkta. - Men hon kunde ju inte bara ligga där och vänta…

Innan den var över – sommaren – hade jag lyckats övertala Kobella att förse mej med en ny Triumph Bonneville trots att den gamla Bössan inte var färdigbetald. Det var en härlig upplevelse och man satt gudomligt skönt på den nya hojen. Så väl avvägd med låg tyngdpunkt, exakt vinkling på styret och lättväxlad låda till den riviga motorn. Även om dom gick åt fel håll
– växlarna – jämfört med BSA:n. Det var bar det att efter den noggranna inkörningen visade det sig att det var dålig fart på skräpet. Som mest gick det att få upp hojen i 160 på trean, på fyran orkade den bara till 155. Mycket huvudbry och pillande hjälpte inte, jag fick den aldrig att gå fortare än kanske 165, vilket var betydligt sämre än Super Rocketens 185 och sämre än dom förutskickade 200. Det var nu inte bara farten som var dålig. Redan efter 600 mil var cylinderloppen så nerslitna att jag kunde utverka nya cylindrar på garantin. Inte blev det bättre fart i Bonnevillen för det, möjligen lite lägre oljeförbrukning. När man nu hade den så fick det väl duga, man satt ju i alla fall skönt när man åkte, och den var grann att skåda när man inte gjorde det.

Till att åka ut på möte i kåken den 11 september 1960 dög den också, för dom viktiga förhandlingar som där skulle genomföras. Man kan läsa i protokollet, som är författat av den eminenta och ljuva spättan Musti (Solweig Stiansen), under §2 "Vi får inte bryta upp spelen för att få tag på 25 öringar. Pengar finns i växelkassan i köket där det alltid måste finnas 5 kr". §5 "Vi ska prova med att köpa ut mindre förpackningar med korv och ta 75 öre istället för 65 öre". §7 "Den som pratar utan att begära ordet får gå ut på gården i 5 min". Den 25/9 kan man återigen läsa i §6 "Flickorna ska städa, diska och koka kaffe". Författat av vicesekreteraren Allan Larsson. Ack ja, det var tider det. §7 "Håkansson ska ordna ny grammofon och ett bättre spel". §9 "Vid besök av föräldrar eller dyl. måste allt vara i sin ordning på vinden". Vad som nu menades med det. Kanske inga madrasser framme och flaskor borta…
Så rullar det på och nästa möte den 9 oktober med tredjesekreterare Olga Larsson, som författare till protokollet, innehåller lite roliga skrivningar som t.ex. §7 "Vi får ej ligga kvar i kåken, det kan föra med sej klagomål. Förutom under speciella omständigheter: knarren har pajat, bensinen är slut, fult väder eller långt hem". §15 "Ingenjör Jonsson har också redogjort att han talat med Johansson på Husqvarna om Tibblin skulle komma hit. Men då måste det vara mycket folk här. Vi får en veckas varsel. Idéerna om mycket folk härute var att sätta in en annons i tidningen. (eller bara säga det till Britt Ahl, för det kostar ju inget). Egeryd har lovat sätta upp ett plakat på I3". Sedan kommer en överstruken rad " Ingenjörn och Håkansson skall medverka i en stor undersökning i detta fall". Framåt §21 var vi nog trötta för där står "Ingenjören hade något på hjärtat men kom inte ihåg vad det var". §22 "Mötet avslutades"
Det var nog lite upp och ner, 6 november står det i §7 "Håkan vill inte vara ordförande längre, men alla medlemmar vill ha honom kvar". Man bockar och tackar för förtroendet, om än lite senkommet. Men det blev inte så långvarigt för redan till mötet den 1/1 –61 i §4 läser man "Håkansson sade upp sig som ordförande. Som ny valdes Låe. Och Yorrka vart kassör". I §9 står det att även Musti slutade som sekreterare och "Frk. Olga Larsson tar vid i hennes ställe".
Tydligen var det inte stadgereglerat hur byten på olika poster skulle gå till, utan det fick väl ske lite som andan föll på genom enkel omröstning på mötet där någon "råkade" säga upp sig.
Alla paragrafer var kanske inte helt seriösa men säger väl ändå något om stämningen, eller vad sägs om §14 "Låe har med sej vem fan han vill i skogen. (I detta fall var det Anna)" författat av våran sekreterarspjuver Olga.